Träning och välmående

När vi fick reda på att mannen är sjuk i denna dödliga sjukdom så rasade hela min värld.
 Jag såg redan att jag och barnen stod där gråtande vid hans kista.
 Frågorna kom upp i huvudet: hur ska vi klara oss ? Kan jag bo kvar i huset ? Varför ska detta hända vår familj ? Och givetvis satte en process igång med att leta information på nätet.
Tyvärr så var det så att på vårt hemmasjukhus, så är de långt ifrån experter på mannens diagnos och gav oss inga svar alls. Då jag är en känslomänniska så satte även "skräpmats" känslorna in.
Och detta innebär att all sorts träning är jobbigt .. Man orkar bara inte!
Och mat som är sött  och fulla med kolhydrater som kan ge en lite tillfredsställelse för stunden är mer än gärna välkommen.
 Problemet i detta är som ni säkert förstår att det satte sig på kroppen och vikten och sen blir man nerstämd för det. Och jag mådde bara sämre, men jag intalade mig själv. - jag kan inte gå någonstans eller äta rätt för jag behöver all min energi till mannen och jag vill inte lämna honom med barnen när han behöver bearbeta.
 Nu har det ju hänt lite sen dess då vi fick de första beskeden och jag kommer att berätta mer och hur det är att vara anhörig. Men i alla fall nu när vi har kommit så här långt och min kropp och min energi var slut och det blev detta beslutet att jag måste tanka upp energin igen.
 Så sa min samtalskvinna till mig, lägg din energi på rätt saker och rör på dig varje dag ❤ du behöver få känna endorfinerna ! Och nu har jag gjort detta i två veckor och jag känner mig starkare och sover bättre. På måndag åker mannen in på sjukhuset igen och är borta 5-6 dagar, beror på hur det går och sen kommer han sova sig igenom veckan efter.
 Då hoppas jag att gråten har lämnat och min nya styrka och energi hjälper honom och mig..
 För vi ska klara detta ❤