Han grät när han läste bloggen

Jag började skriva på bloggen veckan innan T började med cellgifter.
Jag har använt den för att dela med mig om mina känslor som anhörig till en som har Cancer.
T läste bloggen för första gången denna veckan, han grät.
Han fick läsa om min resa i detta, vi har levt samma liv men olika resor.
I dag började jag läsa Kristian Gidlunds bok - I kroppen min.
Den sätter ord på T:s känslor, det som Kristian skriver i ord är det som jag har sett utvändigt på T.
Efter beskedet i veckan om att det var döda cancerceller så börjar T bli sig själv igen.
Han är glad, han skrattar, han tar på mig med kärlek, han har börjat planera för sommaren, han värmer mig i sängen.
Han vill ha sex. Han är tillbaka!
Dock är jag rädd, jag är rädd för cancer.
Jag lämnade cellprov i förra veckan, tänk om jag har cancer ?
Tänk om mina barn får cancer eller någon annan nära mig!
Jag kommer aldrig att bli  mig själv igen efter detta....  Men jag är så tacksam för att livet.