Det som jag vill mest av allt är just att se framåt, men när kan jag riktigt göra det ?
Vi väntar fortfarande på det där sista svaret, det svaret som ska berätta om vi kan börja leva som vanligt igen.
Då kommer nästa fråga, kan man någonsin leva som vanligt igen ? Vad kommer att bli vanligt för oss ?
Hur kommer jag att tänka på Cancer i fortsättningen ? Hur kommer T att komma ur detta ?
De säger att man inte är samma människa efter en sådan här resa som innan, dom som har gått igenom denna resan har förändrats.
Jag känner mig inte som samma människa som innan detta hände, det känns helt plötsligt som jag har åldrats massor på det året som varit.
Sen om det är på gott eller ont det vet jag inte.
Men den som lever får se.
Men för att fylla mannen med mat och gott så blev det en härlig kladdkaka till kaffet i kväll.
Och för mina kalla fötter köpte jag Raggisar idag .
Då har jag iallafall fyllt två av våra behov.
1 kommentar:
Halloj Åsa,
näh som vanligt har jag inte blivit efter min cancererfarenhet men det känns ok, nu, för nu har jag en erfarenhet (klyschigt -nej) som inte många har och det känns skönt att kunna våga prata om det här. Det som finns runt om oss alla. Kanske lite som att vi som varit/är med om cancer SKA dela, berätta och visa på att det gäller att ta vara på livet. Fast visst skulle jag velat vara utan den här kunskapen men det är som det är...Det är det som pågår nu och inte sen. Gillar att följa din blogg, Du gör skillnad Åsa!!!GÖR en bra lö. kramis
Skicka en kommentar